Höga berg o djupa dalar

Inte konstigt att jag känner mig schizofren, från bröllopsplaner till tragik på jobbet.
Det gäller att kunna koppla bort jobbet när man slänger bussarongen i tvätten, men det är inte alltid så lätt.

Pratade med syrran idag, tjejen som fixade vår make up till hennes bröllop (Regina) kan tänka sig att komma till Sthlm o fixa mig o syrran till mitt bröllop! Kalas! Hon var super på att sminka, jättetrevlig o så kommer hon ju dessutom hem till mig då.
Och idag kom kuverten så inbjudningskorten ska ut imorgon.
Ringen har jag tittat på o provat ehh ett flertal gånger, nu ska vi bara klura ut vad som ska stå i dem så att de kan beställas sen. Sen är det bara småsaker som typ klänning o så kvar!
Det är inte så långt kvar nu, det ska bli så himla kul att bli fru Lidholm. Och läskigt som fan!

Livet är orättvist

I dag kopplade vi ur ett barn ur sin respirator för att låta det dö.
Förnuftet säger att det var det ända rätta då flera undersökningar visar att barnet är hjärndött, det finns ingen aktivitet alls i hjärnan.
Att sitta med sitt barn i famnen och bara vänta på att det ska ta sina sista andetag, att hjärtat inte längre ska orka slå. Hur klarar man något sådant?
Hur tar man beslutet att ta bort allt livsuppehållande, oavsett hur skadat barnet är?
Man går i nio månader, känner barnet inom sig, går igenom en förlossning och sen rycks barnet ifrån en. Man får åka hem från sjukhuset utan sitt barn.
Det blir inte mycket grymmare än så.

Och vad säger man som sjukhuspersonal? Hur bemöter man föräldrarna?
Allt känns bara plumpt. Och oändligt sorgligt.