Livet är orättvist

I dag kopplade vi ur ett barn ur sin respirator för att låta det dö.
Förnuftet säger att det var det ända rätta då flera undersökningar visar att barnet är hjärndött, det finns ingen aktivitet alls i hjärnan.
Att sitta med sitt barn i famnen och bara vänta på att det ska ta sina sista andetag, att hjärtat inte längre ska orka slå. Hur klarar man något sådant?
Hur tar man beslutet att ta bort allt livsuppehållande, oavsett hur skadat barnet är?
Man går i nio månader, känner barnet inom sig, går igenom en förlossning och sen rycks barnet ifrån en. Man får åka hem från sjukhuset utan sitt barn.
Det blir inte mycket grymmare än så.

Och vad säger man som sjukhuspersonal? Hur bemöter man föräldrarna?
Allt känns bara plumpt. Och oändligt sorgligt.