Lokalsinnets varande eller bristen på den

Idag har jag varit på äventyr i Västerhaninge. Skulle hem till en mycket höggravid arbetskamrat och äta lunch.
Kollade kartan och sen åkte jag iväg. Tåg till V-haninge gick bra, det var sen det gick utför.
Jag traskade på, glad i hågen. Solen sken, fåglarna kvittrade. En skön dag helt enkelt.
Efter en stund tyckte jag att jag borde vara framme eller åtminstone känna igen gatunamnen när jag konsulterade min mentala karta.
Frågade till sist en man om vägen, men han hade ingen aning. Knatade vidare när en färdtjänstbuss körde upp brevid mig. Mannen jag frågade om vägen frågade igen vart jag skulle och tog sen fram en taxikarta. Det visade att jag hade gått käpprätt åt helvete fel.
Han erbjöd sig att köra mig en bit, han skulle bara köra en liten tant till VC först. Hoppade in i bilen, tanten kom straxt därefter o vi åkte till VC där jag fick följa henne in eftersom hon aldrig varit på den VC. (Eh inte jag heller, jag har aldrig satt min fot i V-H tidigare)
Sen hoppade jag åter in i bilen och den snälla snälla mannen körde mig hela vägen hem till Terés.
(Han vågade väl inte något annat)
Bjöd min räddare på bullar innan jag hoppade ur bilen.

Väl framme hade jag en trevlig dag med Terés som bjöd på mumsig paj.
När jag skulle hem så lyckades jag faktiskt gå rätt! *whoohoo*

Väl hemma låg en avi i köket o väntade på mig. Tog den och drog iväg med bilen för att hämta paketet/stora brevet/vad det nu kan tänkas vara. Insåg när jag väl parkerat att det stod en annan adress på avin. Körde hem igen, kollade kartan och pep iväg. Gatan jag ville köra in på var avstängd så jag fick vimsa runt för att inse att jag hamnat helt galet.
Eller kanske var jag i närheten, vad vet jag.
Det slutade iallafall med att jag körde till E4baren och köpte en hamburgare.
T får köra mig till mitt paket imorgon. Känns tryggast så.